Kyckling Jacob
När Familjen Dafgård idag bjud upp till dans tog jag Kyckling Jacob under armen och efter en 4 minuters lång, monoton, rotationsdans i mikrovågsugnen kunde jag sätta mina tänder i Kyckling Jacobs bröst. Som omväxling fick jag sluka dagens rätt under ett möte, där jag varvade varannan tugga med några meningar, ibland enstaka ord och emellanåt slank det nog även ut ett oj förlåt, följt av en ärta som rullade iväg tvärs över bordet. Lunchmöten är väl kanske inte optimala med vad har man för alternativ när man är inbokad mellan 11 och 15.
Även denna gång så var bilden och produkten välsynkade. Men vad spelar det för roll när det första jag gjorde var att röra ihop hela rätten till en geggig rosa massa med små gröna punkter.
Dagens rätt var trots det lägre kaloriinnehållet betydligt mer mättande än Karins Lasagne, som med sina 546 kcal (mot dagens 440) ändå inte kunde mätta mig särskilt länge.
Vad kan vi säga om smaken då? En 70-tals klassiker, kycklingen var smaklös, varför inte koka den i buljong innan infrysning så att det inte behöver kännas som att man tuggar tofu. Jag var förvånad över att bananerna inte var glödheta, frukt i mikro har annars en tendens att värmas ojämnt. Pga det pågående mötet så hade jag lite tid till att anteckna och filosofera över rättens karaktär, förhoppningsvis så får jag kippa efter andan imorgon och njuta av den sista av Dafgårds specialiteer. En sak minns jag och det är att jag tyckte att de olika ingredienserna, riset, kycklingen, ärtorna och såsen förhöll sig balanserat till varandra.
Som plåster på såren för lunchmötet så bjöds det dessutom på choklad, var den kom ifrån minns jag inte, men den var också helt ok.
Med salomonisk rättvisa faller mitt slutbetyg som är: 7 ärtor på rymmen av 10 möjliga.
